En vårdag i december

I Tortona regnar den nästan varje dag utan att en endaste droppe faller på marken. Jag har aldrig upplevt en sådan dimmig plats och efter bara några dagar här blev det uppenbart att norra Italien kan vara precis lika grått som Stockholm på vintern. Därför kändes det bokstavligt talat som att livet blev lite klarare när jag vaknade till en solig morgon.

Himlen är blå, jeansjackan är på och det är 13 grader varmt ute. Jag sitter på en uteservering och dricker en Marocchino (en espresso som toppas med mjölk och kakao).

I Granada brukade jag smälta in med min dator och “digitala-nomad-aura”, här är det absolut tvärtom. Här om dagen frågade jag en barista vart hon kommer ifrån och vad hon gör här, svaret var självklart “Jag kommer här ifrån och ja, jag bara bor här”. När människor passerar mig på gatan får jag nyfikna blickar och jag tror inte det har undgått någon att jag inte kommer härifrån. Två äldre damer i armkrok stannade precis bredvid mig för att ställa en fråga men vaggade skrockande vidare när de fick “Scusa, non parlo Italiano” som svar.

I ca 3 år har jag varit på jakt efter det “riktiga” livet när jag bosatt mig utomlands och nu helt plötsligt befinner jag mig mitt i det. Det är svårare än jag trodde men charmen växer sig större för varje dag. Jag passar in lika bra som en prick på en rutig bordsduk, men lever på hoppet om att sakta men säkert kunna promenera fram genom staden med vanare fötter.