Hej Italien, jag är tillbaka

Hit och dit och sen tillbaka igen. 

I fredags landade jag i ett regnigt Milano men det är nog inte riktigt förens nu som jag förstår att jag faktiskt kommit tillbaka, att jag är i Italien igen. Jag gör om och jag gör nytt, men den här resan är inte lik någon jag gjort tidigare.

När jag flyttade till Barcelona 2019 hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag visste inte hur svårt det skulle vara att hitta boende, hur mycket jag skulle vantrivas i min första lägenhet och att mitt kort skulle spärras de första 24 timmarna jag var själv i ett nytt land. Tur var väl det, annars hade jag kanske inte vågat åka. Ovetandet gjorde det enklare och nyfikenheten fick varje dag att bli nästa.

När jag flyttade till Granada 2021 visste jag var det var att bo i ett annat land och jag hade höjt mina krav och förväntningar. Jag kom dit med en tom canvas men motivet var tydligt i mitt huvud redan från början. Under ett år fick jag bit för bit måla upp mitt drömliv och när jag lämnade min lilla lägenhet på kullen för 1,5 månad sedan fick jag hänga upp den färdiga tavlan i mitt hjärtas galleri. Stolt. Nostalgisk. Tacksam.

Nu flyttar jag till Italien och spelplanen har återigen ändrats. Förut trodde jag att den största utmaningen skulle vara att ta sig an världen ensam, att liksom lära sig stå på egna ben. Nu är jag inte så säker på det längre. Helt plötsligt är jag inte själv och det skrämmer mig mer än mina första trevande steg på gatorna i Barcelona. Fast på ett annat sätt. Såklart.

För ungefär 10 månader sedan flyttade en Italienare in i lägenheten ovanför mig i Granada. Jag blev ganska så jättekär första gången jag såg honom och det har jag fortsatt vara sedan dess. Nu packar han upp en pastamaskin i lägenheten vi bor i tillsammans. Vi är i hans hemstad i norra Italien, en liten plats som heter Tortona. 

Vi har ingen plan. Vi stannar här ett tag och sen så får vi se. Det är skitläskigt och jättelätt på samma gång. Märklig känsla. Att lämna allting bakom sig och börja om på nytt. Låter precis som en sån där grej jag skulle kunna få för mig att göra, å nu är det bara att köra.

Häng med, det blir kul!

Föregående
Föregående

En vårdag i december

Nästa
Nästa

Första morgonen på gården