Dag 14 av 30

Ni vet ingenting om min pojkvän.

Ibland känns det så. Trots att jag delat honom med över en miljon människor på tiktok.

Hjälp det är så sjukt när man tänker på det.

Att den där lilla siffran med visningar är riktiga personer.

I alla fall.

Idag tjafsade vi hela förmiddagen.

Vi kan vara så olika. Tycka så olika. Känna så himla olika om samma sak.

Innan jag träffade honom hade jag aldrig bråkat med någon. Någonsin.

Det är sant.

En sak ni inte vet om min pojkvän är att han är den personen som lärt mig att jag får vara arg. Ledsen. Frustrerad. Jobbig. Utmattad.

Att jag får säga exakt vad jag tycker, ha fel, ångra mig, bli ledsen och bli tröstad.

Han har lärt mig att sluta sopa under mattan och vara tyst.

Å jag älskar att inte vara tyst med honom.

Jag älskar att få bråka och bli sams utan att världen går under.

Jag älskar titta upp från frustrationen och se hans trygga ögon.

Att börja skratta fast jag egentligen vill vara sur.

Att allting alltid blir bra igen.

Om 10 minuter kommer några kompisar hit och äter middag.

Luca ska göra pesto.

Jag är helt slut.

Har huggit och staplat ved i 3 timmar.

Från cappuccino på olika caféer i Spanien och Italien till det här.

Många tar för givet att jag ångrar beslutet om att flytta hem.

Men jag bara njuter.

Ett litet syskonbarn som har dragit upp morötter ur trädgårdslandet och gömmer dem bakom ryggen.

Bara en sån sak.

Att jag är hemma för att se det.

Inte 4000 km bort.

Den här bloggen är det tryggaste och mysigaste jag har gjort på länge.

Hade velat läsa om andras liv i ett så här lugnt tempo.

En tjej skrev till mig i veckan och sa att hon också ska börja blogga nu.

Blev helt pirrig.

Längtar tills hennes första inlägg kommer ut.

Och med det sagt: puss och hejdå <3