Dag 12 av 30

Vaknade innan molnen skymde solen imorse. Det händer inte så ofta längre.

Jag och min lilla influencer-skugga tog oss ut och sprang. Det händer inte heller så ofta.

Under dagen såg jag två storys på instagram med screenshots från runkeeper.

Dom hade sprungit längre och snabbare än mig.

Men jag tänkte inte på tiden som registrerades i appen.

Jag tänkte på tiden för längesedan.

Tiden när jag gick på den här trottoaren varje morgon för att vänta på skolbussen.

Tiden när mina små ben frös under svarta tajta jeans i minusgrader.

Tiden när det var töntigt med täckbyxor.

Tiden när mamma och pappa var tillsammans.

Tiden när jag låg i magen och inte visste hur vackert allting var utanför.

Tiden när jag föddes hemma. I badrummet. Innanför väggarna på det där vita huset.

Lite senare på dagen lyssnade jag på Alex & Sigge och tänkte på alla sömnlösa nätter när jag känt mig rädd och ensam.

Första natten ensam i lägenheten i Stockholm

Första natten ensam i rummet i Barcelona.

Första natten ensam på hostelet i Granada.

Alla nätter jag lyssnat på Alex & Sigge.

Trygga skratt, svåra resonemang och obegripliga referenser.

Två röster som påminde mig om pappa.

Någon gång vid 15-tiden åkte jag och klättrade med Linnea.

Slutade tänka på tidsdimensioner och åt en god kaka på café.

Frågade om receptet och det fick bli sista bilden för det här inlägget.

Godnatt <3