Dag 23 av 30

Jag tänker på dig ofta.

Alltså jätteofta. 

Vem är du som läser? 

Gick vi i skolan tillsammans? Träffades vi någonstans i Spanien eller har vi aldrig träffats alls? 

Förut brukade jag oroa mig väldigt mycket över vem som såg det jag la ut. 

“Vem tror hon att hon är?”

Burr i hela kroppen av obehag. Tänk om någon tänker så om mig?

Den rädslan brukade hålla mig vaken om nätterna. 

Är du också rädd vad andra ska tänka? Är det därför du inte delar med dig så mycket som du hade velat? 

Den här sommaren har jag haft över 20 samtal med tjejer som hört av sig och velat prata. 

I varje samtal ser jag mig själv i henne. 

Hur hon tassar runt sina egna ord när hon berättar vad hon vill. Osäker och ovan att säga det högt. 

Van att spegla sig själv i andras tvivel och stänga in. 

Precis så var det ju för mig. 

Är det så för dig också?

Varför gör vi oss så små när vi är så himla stora inuti?

Jag hade kunnat fortsätta skriva om det här hela kvällen för trots att jag inte vet vem du är så känns det som att jag känner dig. 

Jag längtade så länge efter någon som kunde se det stora inom mig. Och ja, känner du likadant så är det sista jag vill säga - att jag ser dig.